tisdag 2 augusti 2011

Saknar dig, Pappa ...

Min pappa och jag hade ett väldigt speciellt förhållande. Vi pratade om allt och vi pratade mycket. Vi tyckte båda om att diskutera, oavsett ämne. Inte var vi överens alla gånger, långt därifrån, men han respekterade mig och mina åsikter. Han gav mig en känsla av att jag som kvinna var lika mycket värd som någon man. Att jag sedan hade dåligt självförtroende i andra lägen hade liksom inte samma grund.



Pappas favoritmelodi var en Dan Anderssonsång som heter "Tiggaren från Luossa" och jag lyssnade på den nu på eftermiddagen och tårarna började rinna. Saknar dig nåt så fruktansvärt ibland, pappsen ..

2 kommentarer:

emma sa...

Att bli respekterad för sina åsikter och bekräftad för den man är gör att man växer som människa.
Du finns, du är, du betyder något.
Kram
Birgith

Carola sa...

Visst är det så. Det gav pappa mig och det är jag honom evigt tacksam för.

Profillänk på Facebook