Nu är dammluckan stängd igen. DVS, efter en period av oerhört intensivt umgänge med släkt och vänner i ungefär en vecka är nu maken och jag för oss själva igen. Det är nästan en chock varje gång de åker. När man har familj så långt bort (halva Sverige) så ses man inte så ofta och när man då ses blir umgänget så intensivt att man knappt orkar med. Tänk er ett hus där man vanligtvis är bara två vuxna (Och katterna förstås) och fyll sedan på med fyra vuxna till och två tonårsgrabbar på 13, resp 15 år. Full rulle, kan man säga. Och jag som är van att laga mat till två har lagat mat till åtta, eller varit med och plockat fram mat så det ska räcka till åtta personer. Det är en markant skillnad kan jag säga. Nej, jag har
inte lagat all mat själv, långt därifrån. Faktum är att maken har lagat mat, jag har lagat mat nån gång, men oftast har det nog varit svärmor som fixat käket! Och nån gång har det blivit rester ...
Men jädrar ... kaffe, toapapper, mjölk, smör, ost, pålägg, bröd, bullar och sånt säger bara SWISH! Inget klagomål för de har sannerligen inte levt på oss om man säger så, men det är ändå en chock att se vilka mängder som bara försvinner på kort tid. När de var här var kylskåpet KNÖKFULLT hela tiden. Men så stoppade vi i oss det mesta eller det gick åt på mottagningen efter löftesceremonin och när vi kom hem från församlingshemmet så var kylskåpet så tomt att det ekade.
Vilken grej.
Jag inser såna här gånger hur van jag är att vara ensam. Utan jobb och inga barn. Dem jag umgås med är mest mina vänner och min man, och det gör jag nästan alltid när jag känner för det själv, vilket innebär att man är rätt illa rustad för att hantera 7 andra människor där det är svårt att dra sig undan. Då kommer det finska humöret fram. :-D
Och så nu är det tomt hemma så det ekar och jag saknar dem redan. Skumt.
Till och med Woolomena har rest vidare ...
