måndag 19 september 2011

Lite chockad ....

I går skulle jag åka och hälsa på en kompis, och maken skulle in till Sjöbo för att delta i ett kyrkligt sammanhang. På väg till väninnan stannade vi till i Vollsjö. Där var det marknad och fanns typ inga parkeringar alls och jag måste in på ICA för att köpa lite bröd.

Maken släppte av mig vid ICA och körde iväg för att hitta någonstans att ställa bilen och kom sedan in i butiken. Vi var väl där inne i fem minuter kanske, så parkeringen som han valt utanför ett ganska nergånget ställe en bit ifrån butiken rörde sig om högst tio minuter. När vi kom dit kommer en man med mobilen i högsta hugg och frågar:
"Bor ni här, eller?"
"Nej", svarade maken.
Och mannen brakar ut i en lång tirad i mycket hög och aggressiv röst "Men vilka j*vla idioter ni är. Ta eran förb-nnade skrothög och masa er iväg härifrån.. Hur f*n kan ni vara så j*vla dumma att ni parkerar här. Här har ni inget att göra. Se till och packa er iväg, för f*n.". Samtidigt står han i telefonen och vräkar ur sig otrevligheter om oss och hur vi parkerat till någon i andra änden av luren.

Så vitt jag kan förstå måste han ha stått och lurpassat för att hinna arbeta upp sig till sådant vansinnigt raseri på de tio (MAX, jag lovar) minuter som bilen stått där.

Jag kan upplysa om att detta är typ bara en femtedel av vad han hävde ur sig. Karln var helt rabiat. Jag har aldrig i mina 40 år varit med om något liknande. Hade han påpekat lite snyggt att vi parkerat som idioter så hade vi bett om ursäkt, men vi fick inte en syl i vädret mellan hans våldsamma och helt oacceptabla utbrott.

Ja, vi hade parkerat dumt. Men ingenting kan urskulda ett sådant vansinnesutbrott och såna förolämpande ordval till fullkomliga främlingar. Han gick till riktigt fula personangrepp. Jag blev så arg, så arg. Men lyckades dämpa mig och inte svara nåt otrevligt tillbaka. Det skulle jag inte ha klarat när jag var yngre för jag har ett finskt humör som heter duga när jag sätter den sidan till, men det hade bara varit dumt och gjort saken ännu värre, men ... gud i London så upprörd jag blev.

Hur kan man bara häva ur sig sånt till människor man inte känner, som man inte ens vet vilka de är. Tänk om maken varit polis eller nåt? Jag fattar ingenting. Jag blir riktigt arg när jag sitter och tänker på det nu. Så otäckt med människor som kan förstöra en hel dag för en med en sån grej. Hur gör man för att inte låta sånt förstöra för en och reta upp en? Jag önskar jag bara kunde skaka på huvudet och tänka. "Den mannen är det synd om och jag ska inte låta honom ta upp en sekund mer av min värdefulla tid?" men ilskan tar över i stället. Det är så surt.

Vad skulle ni ha gjort i ett sådant läge?

4 kommentarer:

Elinleticia sa...

Vilken helt vansinnig människa. Men att man ska hålla sig lugn i en sån situation är ju bara att drömma om. Synd att ni skulle råka ut för ett sånt pucko

Hillevi3 sa...

Påverkad av nåt? Galen? Otäckt i vilket fall.

The Willow Fairy sa...

Usch så obehagligt, jag hade varit helt förstörd. Antingen hade jag störtlipat eller skällt ut han efter noter - beroende på tid i månaden ;-)

Tur i alla fall att han "bara" gick till verbalt angrepp.

Carola sa...

Ja, jag vågade helt enkelt inte reagera som jag egentligen ville, för Gud vet vad han skulle ha tagit sig till då. Så tråkigt också när man får bära med sig sånt lång tid efteråt.

Profillänk på Facebook