God Jul till mig.

Mellandagsrea för mig innebär inte kläder och sånt. Nä, jag spenderar slantarna på garn i stället - som vanligt. Den här gången blev det Amaretto - 5 nystan till mindre än halva priset. Det här är ett fantastiskt underbart garn meed 45% alpacka, 50% bomull och 5 % polyamid. Jag älskar ullblandningar med bomull i för de får fördelarna från både ull och bomull :)

Det rosa och det lila ska förmodligen bli en av Amies vackra sjalar:

Tyvärr är bilden inte så bra eftersom sjalen är avig ... men jag har sett den uppstickad och den är jättesnygg och garnet är helt fantastiskt.

Lite försmak av julen kanske? Eller ....

Lite skumtomtar för att känna på julens sötma....

Och så lite garn för att göra dagen fullkomlig ... Regia Highland Tweed ...

God Jul! Till er ... och till mig också :D

Tittar på klassiska V och sorterar stickmönster

Mamma är här, och det är en trött, slö och lat eftermiddag.

Mamma tittar på V och jag slölyssnar på det medan jag sorterar stickmönster. Jag har mönster så jag kan gräva ner mig ... herregud :)

Det skulle egentligen inte förvåna mig om jag har garn så jag kan sticka upp det mesta i de här mönstren, men man hinner ju inte :D... Jag vill ju faktiskt göra nåt annat än sticka också. Sova t.ex. Spinna garn ... färga garn ... äta ... ja, ni förstår :D

Rowan ....

Jag stickar med Rowan Colourspun och det är en såååååån njutning så det är inte sant. Var in på Tant Thea i Helsingborg för ett par veckor sedan och stickar nu på en jättefin cowl i typ schackrutor räta och aviga .... Jättesnyggt och enkelt!

Seeeeeeeeeeeg som sirap...

Står ni inte ut med gnäll kan ni bara skippa dagens inlägg ... jag är trött, seg och kinkig.

Söndag - segdag.
Efter Glimåkra blues?
Den där tiden på månaden?
Grått, mulet och trist utomhus - väderpåverkan?
IBS?

Egentligen borde jag vara riktigt på hugget idag. Köpte ju fantastiskt vackert silkesgarn i Glimåkra och känner verkligen för att börja sticka med det, men jag har ingen lust med nånting. Huvudet känns som om det är fullt av bomull och ögonlocken är som cementklumpar. Magen gör ont och lederna värker. Och jag vill bara gnälla. Snacka om I-landsproblem?

Man har en make som älskar en, katter som är gosiga, mat som mättar magen, tack över huvudet, saker som inspirerar och gör en glad (garn och datorer och vänner och så vidare och så vidare).

Men hur är det dom säger. En som är frisk har en miljon önskningar, den som är sjuk har bara en ...

Ja, idag önskar jag bara att jag mådde bra och var pigg. I förra veckan hade jag tre dagar när jag mådde så himla toppenbra att jag knappt trodde det var sant och jag bad till Gud att det skulle hålla i sig. Det gjorde det - i tre dagar, och nu mår jag skrutt igen. Såna här dagar, när det är grått och tråkigt utomhus känner jag mig ungefär som om någon kommit och satt sig på mig. Bokstavligt talat.

Fli dig, tjockis, har jag lust att säga åt den där tyngden som lägger sig över hela mig.

Glimåkra - vävdagarna 2011

Det kanske kallas för vävdagar, men det är inte för vävgarner och vävning som jag åker dit. Utan för garnerna. Mina favoritställen var dessa två:

Solsilke

Här står Solveig Gustavsson med en kund och jag tror maken, som jag tyvärr inte vet vad han heter. Men framför sig har de en godisbutik full av underbara handfärgade silkesgarner.

Mera fantastiska garner.

Oemotståndliga läckerbitar på rad ... Hon har ju också fantastiska tröjor i Bohusstickning, men det glömde jag tyvärr ta bilder på. Det får ni se mer av på hennes egen hemsida där det finns fantastiska bilder på hennes vackra alster.

Hedängens Ull och Garn, som tyvärr inte har någon hemsida på internet hade fantastiskt vackra sjalar och tröjor uppställda på Glimåkras vävdagar. 

Jag kom inte hem med så mycket idag, endast några härvor av Solsilkes handfärgade silkegarn. Det får jag visa en annan dag för det är för mörkt att ta bilder just nu :)

Lite mer hemmapyntade stickor

Jag är lite småpysslig av mig här och var, och älskar att göra vardagliga ting lite vackrare. Korta trästickor tycker jag om att använda och idag pyntade jag upp några av dem litegrann. Nåt par blev jättebra, och nåt annat lite mindre bra.

De rosa blev halvbra för att de där rosa grejorna på toppen är lite ojämna (själva dem jag limmade på alltså). De blå är jag lite missnöjd med nyanserna i pärlan visavi lacken. De röda är fina, men ena toppen på ena stickan är sned (den var så från början) ....

Nåja, jag hade ju skoj i alla fall

Ommöblering

Hade hoppats höra ifrån min lokala garnshop för att få reda på om det finns plats för en till ikväll, men har inte hört nåt så jag blir väl hemma ...

Vi har i alla fall möblerat om lite här hemma och gjort lite dekoration som jag gillar skarpt. En gammal spinnrock där det fattades flera delar (har satt ihop två trasiga till en hel) blev till detta:

Hjälp vilka färger

Mera tretrådigt scrapsgarn till min kofta. Det här nystanet är nästan lite ruskigt :)

Nyfärgad ull

Har färgat lite ull, fast bägge dessa har mottagare, eller ja, den ena ska jag behålla själv och de andra två är sålda :)

Den övre bilden är BFL och den undre Grey Jacob.

Piffade stickor....

Det är lite kul med piffiga stickor tycker jag, så jag har piffat upp ett par vanliga trästickor. :)

Se så fina de blev...

Aj, aj, aj ....

I flera månader (ett par i alla fall) har jag haft problem med ont i armen/axeln på höger sida. En inflammation förstås. Jag har inbillat mig under lång tid att det skulle gå över av sig själv, vilket det naturligtvis inte har gjort...

Sååå ... förra måndagen var jag till sjukgymnast för första gången och gjorde lite träningsövningar. Det gick hur bra som helst. Kände knappt av att jag varit dit. Nu var jag där igen i torsdags, och fy för hundan så ont jag har idag. Kombinerad träningsvärk och värk förstås. Ajajajajajajaaaaj! :)

Nåja, jag vet att det är bra för mig, men lite jobbigt är det allt.

Så, nu har jag gnällt färdigt för ögonblicket.

Till salu

Lite tråkig har jag varit på sistone. Känns som om jag inte har så mycket stickning att visa eftersom jag plöjer på med min handspunna uppifrån och ner kofta. Men jag har ett par handfärgade, gradienter i BFL/silke till salu.

160 kr/st inklusive porto inom Sverige. Ca 100 gram/st

Kommentera här eller mejla mig på crochetalong AT gmail DOT com, ifall du är intresserad. Lägger väl upp dem på Etsy så småningom.

Ibland undrar jag över folks intelligens.

Ja, jag vet att man ska stanna och släppa över gångtrafikanter vid övergångsställen och det gör jag också MEN hur många gånger har man inte råkat ut för folk som går på trottoaren och ser fullt och fast ut som om de ska fortsätta gå på trottoaren bara för att tvärvända vid övergångsstället och gå rätt ut över vägen utan att ens göra en min av att titta om det kommer bilar.

Vad händer då om bilföraren är ouppmärksam - jo, det är bilförarens FEL, och det blir inte roligt för honom men vem fasen är det som blir SKADAD? Det är ju gångtrafikanten!

Är de så urbota dumma att det inte betyder något? Är det bara det faktum att de har RÄTT som har någon betydelse? Jag menar ... hallå? Hur lång tid tar det att slänga en blick och möta förarens för att vara säker på att de är med? Det är så himla många idag som sitter och pratar i mobiltelefon, eller kanske pillar med radion eller tittar åt ett annat håll just då. Jag skulle dö om jag råkade köra på någon, men för fasen - titta åtminstone även om ni har rätten på er sida.

När de ligger på sjukhuset med brutna armar och ben tror jag inte att första tanken är: "Ja, men jag hade i alla fall rätt ...." 

Nä jag har inte hållit på att köra på någon idag, men däremot stannade jag vid ett övergångsställe där tre personer gick tvärs över utan att ens slänga en blick åt bilarna utan fortsatte gestikulera och prata som om de var ute och gick på gågatan. (Tilläggas bör att detta var vuxna människor, t.o.m lite äldre)

Och det är knappast första - eller sista - gången det händer.

Åh, jag blir så arg!!!!

Att välja knappar...

Jag tror jag har en miljon knappar. Nåja, nåt tusental i alla fall ... Ändå är det näst intill omöjligt att hitta "rätt knappar" när man ska välja :)

Detta är vad jag lutar åt till min handspunna kofta så här långt. Det fattas dock fortfarande ärmar på den :)

Dammluckan ....

Nu är dammluckan stängd igen. DVS, efter en period av oerhört intensivt umgänge med släkt och vänner i ungefär en vecka är nu maken och jag för oss själva igen. Det är nästan en chock varje gång de åker. När man har familj så långt bort (halva Sverige) så ses man inte så ofta och när man då ses blir umgänget så intensivt att man knappt orkar med. Tänk er ett hus där man vanligtvis är bara två vuxna (Och katterna förstås) och fyll sedan på med fyra vuxna till och två tonårsgrabbar på 13, resp 15 år. Full rulle, kan man säga. Och jag som är van att laga mat till två har lagat mat till åtta, eller varit med och plockat fram mat så det ska räcka till åtta personer. Det är en markant skillnad kan jag säga. Nej, jag har inte lagat all mat själv, långt därifrån. Faktum är att maken har lagat mat, jag har lagat mat nån gång, men oftast har det nog varit svärmor som fixat käket! Och nån gång har det blivit rester ...

Men jädrar ... kaffe, toapapper, mjölk, smör, ost, pålägg, bröd, bullar och sånt säger bara SWISH! Inget klagomål för de har sannerligen inte levt på oss om man säger så, men det är ändå en chock att se vilka mängder som bara försvinner på kort tid. När de var här var kylskåpet KNÖKFULLT hela tiden. Men så stoppade vi i oss det mesta eller det gick åt på mottagningen efter löftesceremonin och när vi kom hem från församlingshemmet så var kylskåpet så tomt att det ekade.

Vilken grej.

Jag inser såna här gånger hur van jag är att vara ensam. Utan jobb och inga barn. Dem jag umgås med är mest mina vänner och min man, och det gör jag nästan alltid när jag känner för det själv, vilket innebär att man är rätt illa rustad för att hantera 7 andra människor där det är svårt att dra sig undan. Då kommer det finska humöret fram. :-D

Och så nu är det tomt hemma så det ekar och jag saknar dem redan. Skumt.

Till och med Woolomena har rest vidare ...

Förnyade löften...

Igår blev maken och jag välsignade i kyrkan och förnyade våra löften till varandra. Vi har varit gifta i tio år, och visst har vi haft våra upp och ner perioder precis som alla par, men i grunden älskar vi varandra och igår bekräftade vi detta i Östra Kärrstorps kyrka och passade också på att fira makens 40-årsdag och även min som blev lite mer ordentligt uppmärksammad eftersom det inte blev så mycket av med det i fjor.

På väg in i kyrkan. I handen håller jag en utskrift på mina löften till Mattias.

En bild från själva ceremonin med prästen Björn Jernström i bakgrunden. Björn och Elinore är goda vänner och Elinore är kantor, så hon sjöng och spelade välsignelsen igenom. Björn och hon gjorde också en liten kupp där Elinore sjöng en sång för oss som vi inte hade med på själva gudstjänstordningen. Sedan var det meningen att avslutningen var med Elinore som sjöng, men i ställt var det prästen Björn som höjde stämman i "Aldrig ska jag sluta älska dig" och jag blev alldeles gråtfärdig. Så fint och gulligt av dem. De är fantastiska underbara vänner!

 På väg ut ur kyrkan.

På kyrktrappan tillsammans med föräldrarna. Till vänster, svärfar, Bengt, i mitten halvt dold av mitt huvud, svärmor Agneta och mamma Gunnel till höger. Pappa var med i anden för både jag och Mattias och även mamma tände ett ljus för pappa. Ibland saknar jag honom hemskt som vid sådana här tillfällen och igår var det också 3 år sedan han gick bort, men det känns bra att ha så många viktiga händelser samlade på en och samma dag.

Utanför kyrkan med dem av stickvännerna som kunde komma igår. Anna, Tina, Eva-Lena, Maria och Ingrid och så längst fram - jag :)

På mottagningen höll Mattias ett litet tal.

En jättefin bonad som jag och Mattias fick av Anna och Ingrid. Passade mig alldeles, alldeles utmärkt!

Mattias sjöng några jazzlåtar och "Jag är en fatting bonddräng" och jag blir alldeles varm inombords när Mattias sjunger. Han är så duktig! Här sjöng han "Fly me to the moon" (den med Sinatra ni vet).

Mer sång.

När vi kom hem var jag totalt utslagen och tog en tupplur tillsammans med Woolomena som var med hela tiden, men dem bilderna ska jag lägga upp på Ravelry!

Kantorn, Elinore Uvemark med käre sonen sjunger och spelar efter löftesförnyelsen ute på församlingsgården.

Mattias och underbara Nina Jansdotter som är en av de mest drivna och omtänksamma människor jag känner!

Vardagslyx ....

.... eller vardagsnöje ... kanske? Jag vet inte. Men igår var vi till Simrishamn och vandrade in på en delikatessbutik där de sålde god choklad ....

Alltså, med min svaghet för Alpackagarn och ull - hur kunde jag låta bli att prova en valrhona choklad som heter Alpaco? Inte, så klart! God var den också!

Netto har garn just nu, detta är Strömpegarn, 60% akryl och 40% ull. Rätt mjukt och behagligt med fin glans så till det facila priset av 12 kr/nystan kunde jag faktiskt inte hålla mig .... upptäckte just att jag glömt köpa det rosa garnet. Får väl gå tillbaka och se efter om det finns nåt kvar i morgon :)

I helgen ska maken och jag bli välsignade i kyrkan och förnya våra löften. På lördag kväll så då kommer det familj och goda vänner till Östra Kärrstorps kyrka, så just nu är huset fullt av svärföräldrar och kära modern. Makens syster och två söner är också nere i Skåne för allra första gången och det är SÅ skoj! Jättehärliga grabbar är de båda två.

Och dessutom har jag annat celebert besök - ett "vandringsfår" från en grupp på Ravelry. Tjejen heter Woolomena och ska bo hos mig fram tills på måndag då hon reser vidare mot Storbritannien någonstans :) Kul

I am an idiot ...

Igår var vi till Ystad en vända, och jag hade tagit på mig mina lågskor. Ett par i skinn som påminner lite om ballerinaskor. Inga strumpor. Trasiga och fula var de och mina fötter har krympt så de var till och med för stora...

SOM jag frös! Usch. Satt till och med inomhus och blev kall om fötterna. Jag som aldrig brukar frysa. -22 kg gör nog en viss skillnad ... hm. Så igår blev det ett par nya pjucks. Kolla in dessa. Snygga, va? :)

Onsdagstema - Oemotståndligt..

Dessa topsband färgade jag åt en bekant, och de är fullständigt oemotståndliga där de hänger som juveler i solskenet tycker jag.

För att se flera bilder på samma tema - följ länken.

Lite chockad ....

I går skulle jag åka och hälsa på en kompis, och maken skulle in till Sjöbo för att delta i ett kyrkligt sammanhang. På väg till väninnan stannade vi till i Vollsjö. Där var det marknad och fanns typ inga parkeringar alls och jag måste in på ICA för att köpa lite bröd.

Maken släppte av mig vid ICA och körde iväg för att hitta någonstans att ställa bilen och kom sedan in i butiken. Vi var väl där inne i fem minuter kanske, så parkeringen som han valt utanför ett ganska nergånget ställe en bit ifrån butiken rörde sig om högst tio minuter. När vi kom dit kommer en man med mobilen i högsta hugg och frågar:
"Bor ni här, eller?"
"Nej", svarade maken.
Och mannen brakar ut i en lång tirad i mycket hög och aggressiv röst "Men vilka j*vla idioter ni är. Ta eran förb-nnade skrothög och masa er iväg härifrån.. Hur f*n kan ni vara så j*vla dumma att ni parkerar här. Här har ni inget att göra. Se till och packa er iväg, för f*n.". Samtidigt står han i telefonen och vräkar ur sig otrevligheter om oss och hur vi parkerat till någon i andra änden av luren.

Så vitt jag kan förstå måste han ha stått och lurpassat för att hinna arbeta upp sig till sådant vansinnigt raseri på de tio (MAX, jag lovar) minuter som bilen stått där.

Jag kan upplysa om att detta är typ bara en femtedel av vad han hävde ur sig. Karln var helt rabiat. Jag har aldrig i mina 40 år varit med om något liknande. Hade han påpekat lite snyggt att vi parkerat som idioter så hade vi bett om ursäkt, men vi fick inte en syl i vädret mellan hans våldsamma och helt oacceptabla utbrott.

Ja, vi hade parkerat dumt. Men ingenting kan urskulda ett sådant vansinnesutbrott och såna förolämpande ordval till fullkomliga främlingar. Han gick till riktigt fula personangrepp. Jag blev så arg, så arg. Men lyckades dämpa mig och inte svara nåt otrevligt tillbaka. Det skulle jag inte ha klarat när jag var yngre för jag har ett finskt humör som heter duga när jag sätter den sidan till, men det hade bara varit dumt och gjort saken ännu värre, men ... gud i London så upprörd jag blev.

Hur kan man bara häva ur sig sånt till människor man inte känner, som man inte ens vet vilka de är. Tänk om maken varit polis eller nåt? Jag fattar ingenting. Jag blir riktigt arg när jag sitter och tänker på det nu. Så otäckt med människor som kan förstöra en hel dag för en med en sån grej. Hur gör man för att inte låta sånt förstöra för en och reta upp en? Jag önskar jag bara kunde skaka på huvudet och tänka. "Den mannen är det synd om och jag ska inte låta honom ta upp en sekund mer av min värdefulla tid?" men ilskan tar över i stället. Det är så surt.

Vad skulle ni ha gjort i ett sådant läge?

En till krage ... Grööööön

... med vinröda knappar